Framtidens pensioner måste vårdas

Det känns jättekonstigt att tala om pensionen. Det är något som kommer att ske låååångt borta och helt säker kan man heller inte vara att det går att kvittera ut något eller hur mycket. Det är liksom livslängden och livsvalen som avgör.

När jag började arbeta gällde ATP-systemet. Det stod mer och mer klart att det inte skulle fungera. Det blev fler och fler som skulle dela på pensionskakan och alla som var pensionärer åt av kakan som samtidigt bakades.

Pensionssystemet behövde göras om för att kakan skulle räcka till alla, även till dem som höll på att baka den, men som först skulle smaka många, många år längre fram.

Inte alla partier höll med om beskrivningen av att det gamla var fel och något nytt behövdes. De som kom överens, då, var S, M, C, FP och KD. Det var bra, för det var brett och hållbart. Samma grupp har också vårdat överenskommelsen och fattat beslut om sådant som inte kunde förutsägas när överenskommelsen slöts.

Nu vill regerande S att MP ska få vara med i pensionsgruppen. Det går förstås att förstå, men samtidigt inte. Dagens pensionssystem bygger på att så många som möjligt arbetar så mycket som möjligt. Det bygger på tillväxt. Miljöpartiet ser inte att det är nödvändigt med att alla arbetar så mycket som möjligt, eftersom de förespråkar friår. Dessutom är de misstänksamma mot tillväxt. Det här är två grundpelare i pensionssystemet. Det är väl därför inte så konstigt att Allianspartierna inte vill ha med dem i samtalen. Ska det vara möjligt, så måste Miljöpartiet skrota sin ideologi. Är det så troligt?

Nej, framtidens pensioner måste vårdas av dem som vill dem väl.