Att se och agera

Jag har både öppet och för mig själv funderat över Jimmie Åkessons utbrändhet. Inte så att jag har funderat "haha rätt åt dig", utan mer över varför han har kunnat bli utbränd. Eller ännu mer tydligt uttryckt: Hur kunde partiet tillåta att han blev utbränd?

Jag tror att det är mycket lätt för en ledare att bli utbränd. En ledare är en eldsjäl som brinner för sin sak. Så länge allt går bra är det som en snöboll som rullar på och blir större och större utan någon ansträngning. Det går liksom av sig självt. Men så kommer motgångarna och det är då som det behövs extra krafter.

Nu är en ledare oftast inte ensam. En god ledare ser till att ha bra människor runt sig, personer som kan stötta, vara ärliga och som kan vara beredda att rycka in och ersätta när det behövs.

Det är här jag inte får det att gå ihop. Fanns det ingen som såg vad som höll på att hända?

I Dagens Nyheter idag berättar Åkessons ersättare Mattias Karlsson (SD) att han visst såg vad som var på gång.

Frågan återstår; varför gjorde inte partikamraterna något?

Den som är på väg mot utbrändhet har inte den distans som krävs för att hitta botemedlen. Men omgivningen måste ha det.

Det spelar inte någon roll om det är i ett parti, på en arbetsplats eller i familjen, omgivningen har ett ansvar att bromsa utvecklingen i tid och att skapa rimliga arbetsvillkor.

Det här, menar jag, är att se och agera.