Hur ideell får man vara?

Jag läser i söndagens Dagens Nyheter, på Fokus-sidorna som jag tyvärr inte kan länka till, om rödakorsarna i Stallarholmen och Mariefred som sliter med handarbeten, brödbakning och insamlingsbössor för att på helt ideell väg hjälpa sämre lottade medmänniskor runt om i världen.

Samtidigt, i en annan del av Sverige, pågår förberedelser inför en rättegång mot Röda Korsets och Cancerfondens före detta kommunikationschef som anklagas för bedrägeri.

Det är självklart förkastligt och oförsvarbart med förskingring av medel som samlats in för att gå till välgörenhet. Det är inte bara pengar som har förskingrats. Ännu större är förlusten av det grundmurade förtroendekapital som Röda Korset stått för.

De lokala rödakorsarna, som lagt grunden för resultatet, får också dela skammen när andra inom organisationen förskingrar.

Svenska Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg bidrar tyvärr också till att sänka förbundets förtroende, när han i artikeln försöker förklara varför förbundets ordförande och dess högsta tjänsteman, generalsekreteraren, är de mest välavlönade bland motsvarande organisationer. De båda tjänar 822.000 kr per år, respektive 1.068.000 kr.

"Man måste antingen betala ett arvode som är någorlunda i nivå med andra ledande befattningar i samhället eller hitta en person som är ekonomiskt oberoende", säger Bengt Westerberg till DN.

Det är en intressant syn Westerberg framför. Min motfråga blir, hur ideell får man vara i en ideell organisation? I Stallarholmen och Mariefred kanske, men inte på riksnivån.