Ideell typ II

Jag har tidigare skrivit om Röda Korsets högst välbetalda generalsekreterare och riksordförande. Nu tar Röda Korset ett steg tillbaka och ber Röda Kors-kretsarna att yttra sig om olika förslag till hur ordföranden, Bengt Westerberg, ska arvoderas. I maj ska Röda Korset fatta beslut.

Bengt Westerberg har, enligt Dagens Nyheter, tillfälligtvis "fryst" sin lön om 820.000 kronor på ett år tills frågan är avgjord. Han hävdar också att ersättningen var demokratiskt beslutad.

I sak har han förstås rätt. Ingen kan påstå att ersättningen fattats formellt felaktigt. Dock är beloppet högst tvivelaktigt för en ideell organisation.

I forna dagar var det välbeställda som idkade välgörenhet, ungefär för att det var det enda som återstod att göra, då de dels hade pengar, dels inte behövde eller skulle arbeta.

I dag tycks situationen vara den omvända. De som leder välgörande organisationer ska se till att organisationen håller dem välbeställda.

Det är en omvänd ordning. Den som leder en ideell organisation måste drivas av idéer. Drivkraften varken kan eller får vara pengar. Värderar man sig själv och sina insatser högre än organisationens idéer, då bör man fundera en gång till över var man hör hemma.

Ideell typ

Dagens Nyheter uppmärksammar i dag på nytt hur ideella organisationer, i det här fallet insamlingsorganisationer, ibland är långt ifrån ideella. Deras chefer och ordförande på riksplanet har i vissa fall månadslöner som sticker ut. (Tyvärr kan jag inte se att artikeln finns utlagd på nätet.)

I artikeln sticker Röda Korset ut, med en månadslön till generalsekreteraren Christer Zettergren, om 88.710 kronor plus bilförmån och till ordföranden Bengt Westerberg med 68.500 kronor i månaden. Rädda Barnen och Svenska kyrkan ger också sina chefer och ordföranden motsvarande ersättningar, om än inte fullt så höga.

Lönenivåerna rimmar illa med organisationernas syften och ändamål. Det är oförsvarligt att värdera den egna insatsen ekonomiskt så högt, när organisationens medlemmar jobbar hårt och frivilligt med insamlingsbössor för att samla in medel till hjälpbehövande.

Hur långt sträcker sig idealiteten? Är Bengt Westerberg ideell, typ?

Hur ideell får man vara?

Jag läser i söndagens Dagens Nyheter, på Fokus-sidorna som jag tyvärr inte kan länka till, om rödakorsarna i Stallarholmen och Mariefred som sliter med handarbeten, brödbakning och insamlingsbössor för att på helt ideell väg hjälpa sämre lottade medmänniskor runt om i världen.

Samtidigt, i en annan del av Sverige, pågår förberedelser inför en rättegång mot Röda Korsets och Cancerfondens före detta kommunikationschef som anklagas för bedrägeri.

Det är självklart förkastligt och oförsvarbart med förskingring av medel som samlats in för att gå till välgörenhet. Det är inte bara pengar som har förskingrats. Ännu större är förlusten av det grundmurade förtroendekapital som Röda Korset stått för.

De lokala rödakorsarna, som lagt grunden för resultatet, får också dela skammen när andra inom organisationen förskingrar.

Svenska Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg bidrar tyvärr också till att sänka förbundets förtroende, när han i artikeln försöker förklara varför förbundets ordförande och dess högsta tjänsteman, generalsekreteraren, är de mest välavlönade bland motsvarande organisationer. De båda tjänar 822.000 kr per år, respektive 1.068.000 kr.

"Man måste antingen betala ett arvode som är någorlunda i nivå med andra ledande befattningar i samhället eller hitta en person som är ekonomiskt oberoende", säger Bengt Westerberg till DN.

Det är en intressant syn Westerberg framför. Min motfråga blir, hur ideell får man vara i en ideell organisation? I Stallarholmen och Mariefred kanske, men inte på riksnivån.