Domkapitlet var roligare förr...

Ett av mina uppdrag är att vara ledamot av Strängnäs stifts domkapitel. Ett domkapitel är en nämnd eller styrelse som fungerar bitvis som ett personalutskott, som hanterar personalfrågor, bitvis har vi betoningen på "dom", det vill säga vi ska se till att den verksamhet som Svenska kyrkan står för inom stiftet bedrivs på det sätt som vi är överens om enligt Kyrkoordningen. En hel del av detta är av förklarliga skäl sekretessbelagt och vi som är ledamöter har avgivit tysthetslöften för att betona allvaret i uppdraget.

Till de mer offentliga plikterna hör att domkapitlet godkänner präster och diakoner i en examen med påföljande vigning. I dag har det varit prästvigning i Strängnäs domkyrka med efterföljande lunch i biskopsgården.

Och det var där som förrförre biskopen Jonas Jonson avslöjade att domkapitlens sammanträden var mycket roligare förr. Förr det var när Svenska kyrkan var statskyrka och hade ansvar bland annat för folkbokföringen. Då hade domkapitlet ansvar också för namnfrågor och kunde avgöra om det var ett lämpligt namnval som föräldrarna hade gjort...

Nu vill jag väl inte påstå att det skulle vara roligare att försöka slita namnfrågor, även om jag förstod det som att man även då försökte resonera sig fram till ett beslut som skulle göra alla parter nöjda. För det är så en god kompromiss ser ut. Den är varken svart eller vi, den har hela gråskalans nyanser.