Uppläxning i fullmäktige

Lex Maria och Lex Sarah är otrevliga, men viktiga frågor. Otrevliga, därför att det handlar om svåra misstag som har begåtts i vården eller omvårdnaden. Viktiga, därför att genom att de uppmärksammas, så kan de åtgärdas, så att inte samma fel ska uppstå igen.

I går blev hela kommunfullmäktige i Katrineholm uppläxade av presidiet. Det var mest otrevligt, även om nog presidiet tyckte att det var viktigt.

Udden var tydligt riktad mot mig och mot den artikel i lokaltidningen i lördags, där jag gav några exempel på hur strikt kommunallagen och kommunfullmäktiges arbetsordning har tolkats under den senaste tiden och hur det drabbar den politiska debatten.

Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Om vissa saker ska man tydligen inte berätta.

Det här är allvarligt, inte för själva "uppläxningen" i sak. "Informationen", som inte fanns med på dagordningen eller som ens anmäldes av fullmäktiges ordförande inledningsvis, om vad som står i kommunallagen och i kommunfullmäktiges arbetsordning kan vi alla behöva påminnas om. I normala fall sker det under ordnade former vid en utbildning efter ett val. Kunskap är ju i normalfallet inte heller tung att bära.

Mer allvarligt är mästrandet. Det är min rättighet att använda mig av min demokratiska yttrandefrihet och vända mig, exempelvis till en tidning, för att föra fram mina synpunkter. Det är sedan tidningens sak att avgöra om synpunkterna är värda att publiceras.

Jag tycker att kommunfullmäktiges presidium - och jag vill inte tro att Folkpartiets Ulla Andersson var införstådd med detta, hon var i alla fall inte närvarande under kvällen - kunde ha vänt sig till Katrineholms-Kuriren, där artikeln varit införd, om man hade känt att kritiken var obefogad.

Tidigare försök till "inkallelse till rektor för förhör" har inte fungerat för min del.

Däremot vill jag gärna tro att det demokratiska systemet kan fungera bättre. 19 september finns det all anledning att göra lokala förändringar.