Kosläpp var ordet

I helgen har en rad mjölkgårdar ordnat med kosläpp. Det är en stor sak nuförtiden, precis som det var förr, fast då av en annan anledning.

Jag minns själv hur det var. Korna, som hade stått uppbundna under vintern, leddes ut i försommarljuset, kjeste och stångades lite grann för att mäta krafterna och visa sin glädje. När vårsprittet lämnat kroppen började de beta bland maskrosorna. Lite rodeo var det allt över det, men det gick över efter första dagen.

Nu är det mer stor cirkus. Småbarn och föräldrar åker långt iväg för att titta på ystra kor, som oftast befinner sig i en lösdriftsladugård och alls inte skulle behöva vistas ute för att röra sig ganska fritt.

Fast det kan inte hjälpas. Jag saknar kor som får beta fritt och som vintertid kan äta hö och inte syrat gräs i form av ensilage. Jag förstår att jag lever i en förgången tid och att dagens mjölkbönder knappt överlever ens på rost och röta. Lönsamheten har tvingat fram rationaliseringarna. Ändå vill jag ha Majros, Stjärna, Tärna och de andra på bete. Det är riktigt kosläpp.