Det kändes lite konstigt att gå på Katrineholmsgala efter det som hände i fredags eftermiddag, men händelsen togs upp på ett fint sätt och inriktningen måste vara att det är livet som går vidare och som inte får tas över av förlamande rädslor. Då har det onda vunnit över alla goda krafter.
Årets Katrineholmsgala var den 15:e i ordningen. Jag har inte varit med på riktigt alla. När min pappa hade dött kändes det inte angeläget att försöka fira och när jag var i riksdagen, med Sten Holmgren som vikarie, var det mer naturligt att han tog min plats.
Varje gala är unik. I år var det också ett firande av Katrineholms 100 år. Publiken var på, men hade inte Ola Salo gjort sitt jobb och mer därtill, så hade det varit ytterligare en gala att lägga till handlingarna. Vilken energi han utstrålade! Han var högt och lågt, lät publiken sjunga med, lät oss få ett extranummer utan att klaga mer än att det skulle komma på skatten, eftersom han bara var kontrakterad för ett visst antal låtar... Men då drabbar det ju hans egen svärmor och det kan jag aldrig tro att hon tolererar.
Jag började som städhjälp
2 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar