Allemansrätten och bären

Inte alla förstår tjusningen med en dag i skogen. Gärna ska dagen bära frukt i form av bär och svamp, men det är avkopplande att bara vara i skogen också.

Som mina bloggbesökare redan vet så är jag en hängiven samlare. Mina förfäder var säkert duktigare och kunde plocka fler liter per timme, men det jag får ihop räcker mer än väl till att fylla min frys och ibland även andras.

Alla delar inte detta samlande och därför har skogarna varit fulla med bär som ingen har tagit reda på. Det har funnits utrymme för fler plockare.

På senare år har bärplockare gett stora nyhetsrubriker. De har haft usla villkor och inte alltid lockats till Sverige med ärliga argument. I år har yrkesbärplockarna kanske fått större rubriker än någonsin.

Jag är väldigt kluven till detta. Särskilt som yrkesbärplockarna från och med ifjol började beta av "min" skog.

Det är OK så länge som de håller sig till allemansrätten. Problemet är att de inte gör det i den skog som jag räknar som "min", nämligen naturreservatet Tolmon.

I helgen såg jag de sorgliga resterna efter bärplockarna. Där var flera kassar skräp och lite sopor som blåst iväg med vinden. Där var minst tre eldar uppgjorda.

I ett naturreservat får man inte göra upp eld. Man ska vara extra aktsam, för att bevara just det som det funnits anledning att bevara. Man får plocka bär och blommor och skogsbruket får vara normalt. Men det är inte tillåtet att elda eller skräpa ner.

Den som känner till Allemansrättens rättigheter, har också en skyldighet att lära sig dess skyldigheter.

Förra året motionerade jag om detta i riksdagen. Behovet av ökade kunskaper har inte minskat.