Fattigdomsbevis

I morse fick jag sätta fingrarna vid tangenterna för att skriva ett insändarsvar till Socialdemokraternas riksdagsledamot Fredrik Olovsson. Därmed hann jag inte blogga några rader innan färden gick mot Stockholm och Yttrandefrihetskommitténs slutsammanträde inför det debattbetänkande som vi ska lämna i höst.

Insändaren handlade om ett blogginlägg jag gjorde i juli om hur lättvindigt begreppet fattigdom används.

Jag klipper in mitt svar här:


"Roligt att Fredrik Olovsson läser min blogg. Det får gärna fler göra.

Det inlägg Fredrik Olovsson hänvisar till handlar om hur lättvindigt många använder begreppet fattiga barn. Fattiga barn borde, enligt min mening, användas för dem som saknar mat för dagen och tak över huvudet.

Inlägget handlar alltså om ordval och om att man ska vara försiktig med orden.

Men till sakfrågan. Socialdemokraterna hävdar att barnfattigdomen växer i Sverige och att den växt mer under Alliansregeringens tid. Det hela handlar om hur man använder statistiken. Den relativa fattigdomen har ökat, därför att fler har fått det bättre i Sverige. Fattiga enligt denna definition är hushåll vars disponibla inkomst ligger under 60 procent av medianen.

Så om några får det bättre, kan andra – statistiskt – få det sämre, fast de i själva verket har samma ekonomiska ställning som tidigare.

Den absoluta fattigdomen, de barn som lever under socialbidragsnormen, och som därmed får samhällets stöd, har minskat. Det kan Fredrik Olovsson se genom att studera Socialstyrelsens statistik.

För att fler ska få det bättre, måste fler få arbete. Idéer skapar företag och företag ger arbete. Det är vägen till bättre välfärd."