Inte alltid de anhörigas fel

Media har under de senaste dagarna rapporterat om hur anhöriga i Sverige väntar allt längre på att begrava sina döda. Nyheten är inte ny, den har poppat upp till och från och i sommartider är ju allt mer till.

Tesen har förts fram att det är de anhöriga som fått allt svårare att samla ihop sig inför en minneshögtid.

Men det är inte säkert att de längre väntetiderna är de anhörigas fel. Vid ett dödsfall i ett annat stift än mitt eget, som är Strängnäs stift, fördröjdes begravningen av att det inte fanns någon församlingspräst som kunde förrätta begravningen. Den tänkta dagen, då församlingen erbjöd kyrka, kyrkomusiker och kyrkvaktmästare, hade församlingsprästen ledig dag.

Nu löste sig detta genom att en annan präst kunde gå in.

I vilken omfattning den aktuella församlingen kan motsvara anhörigas behov spelar alltså också roll. Detta har hittills inte betonats i debatten som en annan förklaring till förändringen.