Sanningen om kovändningen

Lokalpressen har beskrivit kommunalrådets kovändning om jordbruksdriften på Stora Djulö. För att även utsocknes ska begripa, så ska jag berätta att det hela handlar om kommunens pärla, Stora Djulö, ett område som inrymmer badplats, camping, hembygdsmuseum, vandrarhem, herrgård med café, och, ett levande jordbruk med köttdjursproduktion. Vita vackra kor, som jag spontant skulle säga var av rasen charolais. Stora Djulö ligger stadsnära och att gå Djulörundan är en uppskattad aktivitet av katrineholmarna. Kommunen är ägare till Stora Djulö.

Till den vackra miljön hör ladugården med tillhörande, tidstypiska byggnader. Byggnaderna och korna hör ihop. När så taken på ladugården och logen höll på att ge sig var det verkligen fara på färde. Kommunstyrelsen fick snabbt ta emot ett ärende om fallet. I ärendet ingick ett förslag om att djurhållningen skulle upphöra.

Lokaltidningen skrev om detta i lördagstidningen. På måndagen hade kommunalrådet gjort en kovänding. Korna var räddade, faran på taket var tillfälligt över.

Men få, utom kommunstyrelsen, vet vad som egentligen hände och vad det var som fick kommunalrådet att ändra sig.

Sanningen om kovändningen är att det var Rune Öhlin som avgjorde det hela. Den förre grannen till Stora Djulö, bonden på Österdjulö, centerpartisten, hembygdsvännen, LRF-aren och eldsjälen Rune Öhlin ringde sonika upp kommunalrådet redan på lördagsmorgonen.

Kommunalrådet förstod då vad klockan var slagen. Rune Öhlin ger aldrig upp.

Jag är glad över det. Runes envishet är en inspirationskälla. Utan hans envishet hade cyklisterna från Forssjö fortfarande cyklat bland timmerbilarna. Och Vråbyn hade rasat samman.

Om inte Rune redan hade fått kommunens förtjänstmedalj, så borde han få det för insatsen för Stora Djulö.