Sorgligt använda biståndspengar till FN-kandidatur

Läser i Dagens Nyheter om hur regeringen till varje pris vill få in Sverige som ledamot i FN:s säkerhetsråd. Regeringen låter till och med biståndsmedel gå till att bjuda strategiska ambassadörer till Sverige.

Hela hanteringen känns oerhört sorglig. Kan Sverige inte bli medlemmar på vanligt sätt, så har Sverige inte något i säkerhetsrådet att göra. Biståndsmedel måste också användas till det som det är avsett till.

Mindre ensamt med Bertil-Bo

Igår och idag skriver lokaltidningen om en äldre man som inte får plats på kommunens äldreboende, trots att han är till åren kommen och krämporna börjar bli allt fler. Men värst är ensamheten.

Det är alldeles omöjligt att som utomstående bedöma om mannen är i behov av en plats. Allt brukar ju inte komma fram i en artikel och det är behoven som ska styra. Tyvärr är det nog så att kraven, vilket borde vara detsamma som behoven, blir högre ju färre lediga platser som kommunen har. Det är i grunden fel. Biståndet, alltså bedömningen av vilket stöd personen behöver, ska avgöras av tydliga kriterier, inte av hur ekonomin för stunden ser ut.

Centerpartiet har lagt förslag om att bygga ett "Bertil-Bo" i Katrineholm. Det är en sorts multihus med förskola, skola och äldreboende allt i ett. Ett hus där man inte skulle behöva vara ensam, om man inte ville det själv. Ett sådant hade passat perfekt för den som klarar en del av vardagsbestyren men inte alla och som dessutom känner sig ensam. Bygg Bertil-Bo! Det är inte försent att ombestämma sig!

Dags för Diakoniadebatt i Eskilstuna

Dagen innehåller kyrkligt sammanträde i Strängnäs följt av ännu mer verksamhet med anknytning till kyrklig verksamhet. Diakonia har bjudit in riksdagspartierna till lokala debatter om biståndspolitiken. Jag ska representera Centerpartiet vid debatten i Missionskyrkan i Eskilstuna. Välkomna klockan 19 att lyssna!

Olikt i svarta lådorna

Lokaltidningen Katrineholms-Kuriren skriver i dag om de svarta lådorna. Ja, det är öknamnet på de lådor som den får hemsända, oftast av kommunen, för att man inte kan laga mat själv.

Det är ett intressant reportage, inte minst för jämförelsen mellan Vingåker och Katrineholm. All lådmat lagas i Vingåker. Men sedan är det lite olika. I Vingåker kan man beställa lådorna utan att först vara biståndsbedömd. I Vingåker kommer lådorna en gång i veckan och vaktmästaren som kör ut maten ringer på och levererar. I Katrineholm kommer lådorna två gånger i veckan och ingen ringer på. Det är också lite olika med hur mycket man kan välja.

Jag har inte hunnit fundera över vad som är bäst. Tycker nog att det låter smakligare att få mat två gånger i veckan i stället för en. Jag vet inte om jag skulle bli hungrigare av att det stod travar med lådor i kylskåpet och väntade på att jag skulle äta. Sedan är en stor fråga om prisskillnaden för detta kan vara nio kronor per matlåda?

Ja, det finns en del att analysera. Lika viktigt som lådinnehållets näringsvärde är att det är aptitligt. Och att man inte behöver äta matlådan i ofrivillig ensamhet. Allra helst ska förstås maten lagas på plats. Det finns absolut mer att göra för oss i Centerpartiet här.

En hjälpande hand

I går skramlade jag med bössa utanför ICA Nära i Katrineholm. Det väckte en hel del tankar.

De pengar som jag var med om att samla in går till Svenska kyrkans biståndsarbete i utlandet. Att jag ställde upp berodde på att jag är engagerad i kyrkans arbete och att en grannfru frågade: "vi är snart bara 80- och 90-åringar". Inför detta argument fanns det inte mycket att säga emot. Klart att jag tog mig an uppgiften.

Det gäller att ha bra på fötter, så jag tog fram tidningen om Svenska kyrkans internationella arbete, för att kunna svara på alla frågor om vart pengarna går. (Tidningen kommer till Stora Malms Centerkvinnor, eftersom vi sedan många år tillbaka låter behållningen från skördeauktionen gå till Lutherhjälpen/Hela världen.)

Ingen frågade. Vänliga människor lade en slant, en del berättade att de också brukade samla in pengar och att människor är givmilda. Andra tittade bort och några hade kort, så de hade inga kontanter att undvara.

Insamlingsverksamheten tar sig alltså andra vägar i framtiden. Det kommer inte att finnas så många mynt att samla in. Möjligen blir det fler som ger gåvor via autogiro och internetbetalningar.

För behoven kvarstår. Både av ekonomiska medel och av hjälpande händer.