Wilhelmson på Waldemarsudde

I september skrev jag om utställningen om Carl Wilhelmson på Waldemarsudde i Stockholm. Jag skrev att det var ett måste för en bohuslänning att se den.

Nu har jag själv sett utställningen och jag är inte besviken. Där fanns klassikerna och där fanns annat smått och gott. Jag kände igen handlaget från kvinnornas nätknytning, även om jag inte är helt övertygad om att det var ett kvinnogöra, och den gamla klädseln. Men allra mest förtjust blev jag över vattenblänket, mästerligt fångat.

Se gärna utställningen, den är inte bara till för bohuslänningar!

Ett måste för en bohuslänning

Läste igår en trevlig artikel i DN om konstnären Carl Wilhelmson. Han är allra mest känd som skildrare av hemorten Fiskebäckskil i Bohuslän. Att se hans verk, som nu visas på Waldemarsudde i Stockholm, är bara ett måste för en bohuslänning.

Wilhelmson skildrar nämligen blänket i havet på sitt särskilda vis och han visar med sina penseldrag vad som präglat bohusläningen - ett visst mått av kärvhet för att vara beredd på att det värsta kan hända, att inte maken eller sonen kommer tillbaka från sin fiskefärd.

I artikeln talas också om hur de svenska konstnärerna som målade nationalromantiskt under slutet av 1800-talet och under början av 1900-talet delade upp Sverige mellan sig. Anders Zorn och Carl Larsson tog hand om Dalarna, Uppland åt Richard Bergh och prins Eugen, Östergötland till John Bauer och Bohuslän till Carl Wilhelmsson.

Undrar vad de hade målat, om de levt i dag?