Presidentval på svenska

Det amerikanska presidentvalet går knappast någon förbi. Svenska medier ger oss en inblick i en valrörelse som är alldeles speciell.

Skulle den vara något att ta över för oss i Sverige? Skulle vi vilja att partierna först ägnade stor del av sin tid åt att samla in pengar. Eller rättare sagt, skulle vi gilla att kandidaterna samlade in pengar för att först övertyga de egna om att just jag är den allra bästa kampanjen för att sedan kanske ändå inte räcka ända fram.

Skulle vi dessutom kräva av presidentkandidaten ett intyg för att bevisa att presidentkandidaten är fullt frisk?

En god kandidat måste dessutom vara som folk är mest och vara lite allmänpraktiserande i sport. Åtminstone bör man kunna "kasta boll".

Helst bör man också ha en massa vänner inom kändisvärlden som talar om hur bra man är.

För att inte tala om hur viktig valet av fru är. Frun ska i ett fint tal beskriva sin makes alla goda karaktärsegenskaper.

Allt detta kryddas dessutom av negativa kampanjer för att smutskasta moståndaren.

Hur skulle det här översättas till svenska+ Fredrik Reinfeldt tycks för tillfället (?) inte ha någon fru som kan intyga hans förträfflighet och övriga fruar, respektive män, för en tillvaro som inte är så framträdande.

Jag tror definitivt att svenska folket skulle ogilla att kandidaterna samlade in pengar till sig själv och till sina partier.

Vilka sporter och vilken idrottsklubb de håller på är inte heller särskilt viktigt, det viktiga är vilka möjligheter de har som kandidater att fullfölja sin politik och göra världen bättre just för mig.

Nej, det svenska folket skulle nog inte anamma det amerikanska kampanjandet. Däremot vore det önskvärt om fler engagerade sig och tog del av det demokratiska arbetet.

Arkelsten - stötesten för M?

I valrörelsen inför Europaparlamentsvalet 2009 mötte jag Sofia Arkelsten i en miljödebatt. Den var en ruggig dag och temat var miljö. Sofia Arkelsten satt i miljö- och jordbruksutskottet och var självklart kunnig och insatt i debatten.

Sedermera blev samma Sofia Moderaternas partisekreterare. Jag tror att Fredrik Reinfeldt med detta ville två saker; han ville profilera Moderaterna som miljöparti och som ett parti för moderna, unga kvinnor.

Nu får Sofia Arkelsten göra sorti som partisekreterare. Hon ersätts av en man i 40-årsåldern. Kanske en mer typisk moderat man, en vanlig Persson med förnamn Kent.

Är det dags att profilera vanligheten nu?

Alldeles bortsett från vad Sofia Arkelsten sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort, så är det ett bakslag för kvinnorna inom Moderaterna med hennes avgång.

Tiden lär visa vad det egentligen var som hände. Avgångna partisekreterare brukar efter en tid skriva av sig.

Juholt väljer sida

Jag läser i Dagens Nyheter på ledarsidan och på nyhetsplats att Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt framhärdar i att han inte vill delta i SVTs debatter, om han måste stå på samma sida som Sverigedemokraternas partiledare.

Håkan Juholt om någon borde veta vad ett så trotsigt beteende innebär, särskilt om trotset riktar sig mot media.

Om nu Juholt är envis, så är medialogiken sådan att tidningen, radiokanalen eller TV-bolaget inte viker en tum inför utpressning. Det gör i stället mediaföretagen än mer övertygade i sitt ställningstagande.

Juholt kan aldrig vinna denna strid.

Därmed står Socialdemokraterna och demokratin som de stora förlorarna.

De må vara så att Håkan Juholt helst vill möte Fredrik Reinfeldt i en sporthall, Reinfeldt har en gång varit duktig i basket, och Juholt tycks ju vilja tackla de flesta problem och ta övriga med en klackspark, men det är inte särskilt troligt att han kan nå upp till de berömda debatterna mellan Palme och Fälldin på sin tid.

Den tiden är svunnen. I dag handlar det om att vinna medierna, att gå igenom i rutan. För att gå igenom i rutan, måste man åtminstone vara på plats.

Juholt har valt sida.