Med omsorg om djuren

Regeringen har tagit fram en ny djurskyddslag, som ska gå ut på remiss. Lite av vad som finns i förslagen avslöjar landsbygdsministern i en debattartikel i Dagens Nyheter.

En ny djurskyddslag har varit på väg länge. Området är stort. Det är naturligtvis viktigt att alla djur ska ha det bra och att inga djur ska fara illa, om det varit möjligt att förhindra.

Men vad är god djuromsorg och vad är naturligt beteende? Är det god djuromsorg att sätta kläder på hundar för att de inte ska frysa? Är det naturligt? Ska samhället ha synpunkter på om husse eller matte övergöder sina älsklingar? Ska samhället ha synpunkter på hur mycket veterinäringrepp som är rimligt att göra?

Cirkusdjur kommer med högsta sannolikhet att omfattas av den kommande lagstiftningen. Delfinarier likaså.

Katter kommer också att omfattas. I debattartikeln tar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht upp herrelösa katter. Onekligen är det ett problem med sommarkatter som blir kvarlämnade när de inte är lika kattungegulliga längre. Det är ju inte katternas fel, utan de oansvariga ägarna som måste förmås att ta ansvar.

Sedan är ju frågan om det kommer att gå att lagstyra Sveriges alla katter. De är egna djur som man inte kan styra och ställa med hur som helst. Länsveterinärerna lär få mycket att göra om de ska ägna sig åt att jaga vildkatter.

Men att det kommer en ny lagstiftning ligger helt i tiden.

Stoppa smittan vid gränsen

Tre företrädare från jakten och det rörliga friluftslivet för på DN Debatt fram kravet att Sverige även i fortsättningen måste få ställa krav på avmaskning av hundar och katter vid inresa till Sverige.

Det borde inte vara svårt att argumentera för detta efter de senaste exemplen på rävar med dvärgbandmask, den senaste funnen i trakterna av Katrineholm. Jag har för övrigt ställt en fråga i kommunfullmäktige om vilken beredskap kommunen har.

Jag delar helt uppfattningen att vi måste stoppa smittspridningen. Jag, och många med mig, vill även i framtiden kunna äta färska blåbär utan att behöva tänka mig för. Jag vill kunna fortsätta att vistas i skog och mark, utan att riskera långvarig och obotlig sjukdom.

Sverige måste kunna behålla sitt undantag.

Jag vill fortsätta äta blåbär

I närmare en vecka har det funnits inslag i media om dvärgbandmasken som nu hittats i Sverige i en räv från Lane-Ryr i Uddevalla kommun.

Att dvärgbandmasken skulle kunna komma till Sverige är ett hot som vi har levt med länge. Den otäcka masken har funnits i Europa och det har tyckt som en tidsfråga innan den skulle ta sig över havet och till oss på fastlandet i Sverige. Allt beroende på hur försiktiga djurägare varit med att avmaska sina hundar efter utlandsvistelse eller genom att låta bli att "ta med sig" djur som tyckts sakna ägare.

Det finns mycket som vi gör i alla välmening, men som kan få oerhörda konsekvenser.

Dvärgbandmasken är ett sådant. Den hotar, om den får fäste, vår allemansrätt, vår rätt att vistas i naturen och blocka bär, svamp och växter till husbehov.

De första rapporterna om vad masken skulle kunna få för följder var så skrämmande att Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, har fått lägga fakta till rätta.

Inte desto mindre kan masken fortfarande få fäste i Sverige, om inte spridningen lyckas stoppas.

Jag hoppas att den stoppas. Jag vill fortfarande kunna plocka blåbär och äta dem som de är i skogen eller på tallrik med mjölk.

Även om risken att drabbas av dvärgbandmaskens konsekvenser inte skulle vara större än att smittas av någon fästigburen sjukdom, så behöver riskerna för att smittas minimeras. Jag vill ha kvar vår svenska allemansrätt, vår tillgång till skog och natur.

Jag hoppas verkligen att smittan inte är mer utbredd än att den kan stoppas och att detta blir en väckarklocka för att visa att vi alla måste hjälpas åt för att stoppa olika sjukdomar från att komma in över våra gränser.

Sådan protektionism tycker jag om.

Flitig myra

Alla som heter Fredriksson är på något vis släkt. Så tänker jag, och vips, så har släkten blivit mycket, mycket större.

Jag har därför bland annat en syster i Gnesta, en mycket god och omtänksam sådan, dessutom en partisyster.

Hon är en flitig myra. Hennes ena dotter har i sin tur filmat en flitig myra så bra, att den hamnat som en av filmerna i Mitt i naturen.

Jätteroligt!

För egen del kan jag bara kontra med en 25 år gammal historia om en katt som adopterade en mus, vilket ledde till artikeln "De gav katten i musen". Men se det, det är en helt annan historia.

Fiskebilen

Katterna visste alltid vilken dag fiskebilen kom. Det var kanske inte så konstigt. En katts luktsinne är sannolikt mer välutvecklat än en människas, eftersom vi inte använder det på samma sätt.

Fiskebilen var en rullande fiskbutik. Där såldes - förstås - färsk fisk, lite konserver och andra tillbehör som kunde passa ihop med fina fisken. (Nu är det möjligt att jag blandar ihop minnena från Saluhallens fiskavdelning.)

Att fiskebilen kunde rulla omkring i trakten berodde förstås på att den fanns folk hemma som ville handla.

Nu läser jag i DN om fiskbilens återkomst. Det är därför som jag blir nostalgisk.

Den moderna fiskbilen levererar dock på beställning. Över nätet! På samma sätt som man kan beställa grönsakslådor, matkassar och köttlådor, kan man nu beställa fisk.

Det är en rolig utveckling att "fiskebilen" har kommit tillbaka. Svansen av katter är dock inte lika säker att den kommer tillbaka. Katterna är så välmatade att det inte är säkert att fisk smakar fågel för dem.