I närmare en vecka har det funnits inslag i media om dvärgbandmasken som nu hittats i Sverige i en räv från Lane-Ryr i Uddevalla kommun.
Att dvärgbandmasken skulle kunna komma till Sverige är ett hot som vi har levt med länge. Den otäcka masken har funnits i Europa och det har tyckt som en tidsfråga innan den skulle ta sig över havet och till oss på fastlandet i Sverige. Allt beroende på hur försiktiga djurägare varit med att avmaska sina hundar efter utlandsvistelse eller genom att låta bli att "ta med sig" djur som tyckts sakna ägare.
Det finns mycket som vi gör i alla välmening, men som kan få oerhörda konsekvenser.
Dvärgbandmasken är ett sådant. Den hotar, om den får fäste, vår allemansrätt, vår rätt att vistas i naturen och blocka bär, svamp och växter till husbehov.
De första rapporterna om vad masken skulle kunna få för följder var så skrämmande att Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, har fått lägga
fakta till rätta.
Inte desto mindre kan masken fortfarande få fäste i Sverige, om inte spridningen lyckas stoppas.
Jag hoppas att den stoppas. Jag vill fortfarande kunna plocka blåbär och äta dem som de är i skogen eller på tallrik med mjölk.
Även om risken att drabbas av dvärgbandmaskens konsekvenser inte skulle vara större än att smittas av någon fästigburen sjukdom, så behöver riskerna för att smittas minimeras. Jag vill ha kvar vår svenska allemansrätt, vår tillgång till skog och natur.
Jag hoppas verkligen att smittan inte är mer utbredd än att den kan stoppas och att detta blir en väckarklocka för att visa att vi alla måste hjälpas åt för att stoppa olika sjukdomar från att komma in över våra gränser.
Sådan protektionism tycker jag om.
