Arkelsten - stötesten för M?

I valrörelsen inför Europaparlamentsvalet 2009 mötte jag Sofia Arkelsten i en miljödebatt. Den var en ruggig dag och temat var miljö. Sofia Arkelsten satt i miljö- och jordbruksutskottet och var självklart kunnig och insatt i debatten.

Sedermera blev samma Sofia Moderaternas partisekreterare. Jag tror att Fredrik Reinfeldt med detta ville två saker; han ville profilera Moderaterna som miljöparti och som ett parti för moderna, unga kvinnor.

Nu får Sofia Arkelsten göra sorti som partisekreterare. Hon ersätts av en man i 40-årsåldern. Kanske en mer typisk moderat man, en vanlig Persson med förnamn Kent.

Är det dags att profilera vanligheten nu?

Alldeles bortsett från vad Sofia Arkelsten sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort, så är det ett bakslag för kvinnorna inom Moderaterna med hennes avgång.

Tiden lär visa vad det egentligen var som hände. Avgångna partisekreterare brukar efter en tid skriva av sig.

Bara kvinnliga skelett?

Jag hade tänkt att i något blogginlägg ta upp att jag har deltagit i samma debatt som Moderaternas nyblivna partisekreterare Sofia Arkelsten. (Hennes biträdande Gunnilla Sjöberg kommer för övrigt från Uddevalla.)

Nu är detta kanske inte att beteckna som någon merit, när journalistdrevet jagar som allra bäst.

Dagens Nyheter skriver om Arkelstens bjudresa och om styrelseledamotskapet i Sweco. Båda tycks vara "skelett" som ramlar ut ur garderoben. Artikeln illustreras med tre moderatkvinnor, som också ramlade ut ur regeringen och regeringskansliet sedan det visat sig att de hade några ben som inte hade kommit ut ur garderoben.

Men varför är det bara kvinnor som tas fram? Varför klarar sig karlarna? Mäts de inte med samma måttstockar?

Är skelett bara något för beniga modeller, andra - män - får ha lite mer tjock hud och ett ordentligt fettlager mot de flesta törnar.

Jag säger inte att Arkelsten inte ska granskas, bara att genusglasögonen alltid måste vara välputsade för att kunna se vad som inte syns...