22 juli för ett år sedan

Det var en lugn dag mot slutet av fruntimmersveckan. Jag hade klarat av mitt dagsverk och det var hemgångsdags.

På bara någon timme förändrades världsbilden. Det otänkbara hade inte bara blivit tänkbart, det hade till och med hänt!

Några tidningssidor revs upp, dock inte ledarsidan. Men på lördagen började jag tänka på att skriva en ny ledare till tidningen och så här, på söndagen vid den här tiden skrev jag.

Det var konstigt. I mars hade jag varit i Oslo och vandrat på de gator som bomben hade detonerat på. Då var det också lite märklig katastrofvarning, eftersom Japan precis hade drabbats av konsekvenserna av en jordbävning.

Men Norge var ju så lugnt, där kunde ingenting hända...

Det var inte bara i stadskärnan som förövaren hade slagit till, förövaren hade använt bomben i centrum för att sätta polisen i arbete så att den inte riktade in sig på det verkliga målet, det politiska ungdomsläget på Utöya.

Var det ett terrorbrott? Religiösa extremister? Hur många var förövarna?

Att det var en ensam galnings verk var på något sätt positivt. Det friade religiösa fanatiker från brottet. Det gjorde att skuldberget inte växte kring dem som var av utländsk härkomst, när nu förövaren var nästan så norsk som man kunde bli.

Genom att gärningsmannen anhölls, så blev händelsen något enklare att hantera. Det krävdes ingen mystisk mördarjakt, det krävdes inga frågor om när och var kommer Organisationen att slå till härnäst.

Frågan blev mer hur skyddar vi vår demokrati från att detta händer igen?

En del svar på den frågan har nog kommit fram. Andra svar har redan fallit i glömska. Vi måste ständigt kämpa för alla människors lika värde och rättigheter. Rättigheterna är inte självklara och de som är beredda att ta sin del av ansvaret för samhällsarbetet måste respekteras.

Tonen i samhällsdebatten måste därför vara respektfull och saklig för att inte utrymme ska skapas för fler nidingsdåd och fler nidingar. Det får vi aldrig klömma bort.

Händelserna i Oslo - en galnings verk?

Gårdagens händelser i Oslo med bomben i regeringskvarteret och den ofattbara dödsskutningen på ön Utöya ter sig som alla vansinnesdåd ofattbara. Vad är det som hänt och varför?

Nu tycks det vara en galnings verk. Om det är sant att den skyldige till båda dåden är omhändertagen, så är det en tröst. Då finns det en möjlig förklaring till det som skett och det ingår inte i en serie våldsdåd.

Men ändå. Det är ofattbart. Att det kan hända och så nära. I mars vandrade jag på de lugna gatorna i Oslo, där det mest uppseendeväckande var tiggarna och drogmissbrukarna kring centralstationen.

Så snabbt kan bilden förändras.